Idag, den sjätte oktober, är det ett år sedan vi fick veta att vi skulle få ett barn. Det var en torsdagkväll och vi var i Citymarket och handla. Lelle gick lugnt bland hyllorna och kollade på matvaror, medan jag stod vid kassorna och väntade. Plötsligt kände jag ett sådant illamående. Jag tänkte att nu spyr jag här på fläcken. Jag plockade med min bananskumgodis med chokladöverdrag och ville hem. Lelle ville ha öl till helgen. Vi skulle åka till Borgå följande dag med vår katt Tessan och Josefines katt Hugo. Jag sade åt Lelle att vi borde kanske köpa ett graviditetstest förrän jag dricker öl där i Borgå. Jag ville vara på den säkra sidan, för inte väntade jag ju barn inte!
Nå, väl där hemma gick jag in på toan och gjorde testet. Jag gick ut genast utan att titta på stickan. Efter en liten stund gick jag in på toan igen för att få det bekräftat att jag inte var gravid. För inte kände jag mig gravid alls. Men men... Hoppsan. "Lelle kommer du hit?" Där stod jag med ena handen framför munnen och höll testet i den andra. Lelle förstod genast vad detta betydde. "Varför gick du in ensam och kolla, vi skulle ju göra det här tillsammans?", sade han. "Jag var så säker på att jag inte är med barn, därför gick jag in ensam", var mitt svar.
Vi satte oss i soffan och såg på Mat-Tina på sveriges kanal. Vi åt upp alla banangodisar utan att egentligen tänka efter att vi åt. Vi bara satt där och mumsade och stirrade in i tomma intet. Och funderade. Jag tror inte att vi såg på när Tina gjorde mat, utan vi glodde nog på teven med tomma ögon. Tankarna var många kan jag säga, men jag hade ju ändå innerst inne alltid vetat att jag vill ha barn med Lelle, så någon panik var det nog inte tal om! Vi pratade länge om vad det här skulle innebära för oss och kände oss glada och lyckliga efter ett tag. Vilken nyhet vi hade att berätta familjerna nästa dag! Lelle hann berätta åt sin mamma och syster redan på dagen och på kvällen när vi kom till Borgå fick jag först efter ett par timmar ur mig att vi ska bli föräldrar. Mamma tyckte inte om sättet jag meddelade det på, för hon trodde att det hade hänt någonting farligt. Jag sade: "vet du vad vi fick reda på igår? Jo, vi ska bli föräldrar!" Jag började lipa och mamma likaså. Pappa knäböjde sig framför mig där jag satt i soffan utan att säga någonting. Han var där bara som förstenad. Den synen kan jag och mamma fortfarande skratta åt haha. Mamma ville genast veta hur långt kommen jag var. Jag hade ju ingen aning om hur man räknar någonting sådant. Vi kom efter en stunds tänkande fram till att jag var i vecka fem eller sex.
Nu sitter jag här med tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på detta. Oj, så mycket som har hänt under detta år. Helt otroligt! Jag ångrar inte en sekund! Jag blir nästan lite illamående igen då jag tänker tillbaka på den första tiden som gravid. Då hade jag obehag för det mesta, men spydde inte. Jag hade ju till och med obehag för vår katt där ett tag... Sjukt hur man kan bli annorlunda när man är gravid. Att vänta barn var nog det bästa, men även det värsta och tyngsta jag har varit med om, för att inte tala om förlossningen! Det var nog en sådan upplevelse som jag aldrig kommer att glömma! :)
Robin sover så sött ute i vagnen nu. Har sovit i två timmar redan. Vår älskling. Det bästa som har hänt oss. *puss på dig lilla bobban* Vad vore livet utan honom? Ingenting...
kommentarer via Facebook, klicka här för att kommentera.