Riitta kom in och sade att jag skulle lägga mig på sängen. På sidan ville jag ligga för jag har hört att man rämnar minst så. Det visade sig att den ställningen var lite knepig. Att krysta samtidigt som benet skulle dras mot kroppen. Nej jag måste byta till halvsittande ställning. Det fungerade bra. Att krysta var inte enkelt heller. Ta ett djupt andetag, krysta, släpp inte ut luften, andas igen och krysta. Tre gånger per krystvärk. Det var en hel vetenskap och jag gjorde nog fel många gånger innan jag började fatta galoppen. Vilken pärs det var att kämpa ut bebisen. Jag trodde att det skulle vara enklare än så. Jag fick ju ta i för kung och fosterland, eller nåja för president och fosterland ;) Barnmorskan hejade på och Lelle stod vid min sida och gav mig vatten då jag begärde eller torkade min panna när jag frenetiskt viftade med handen och visade att jag är varm. Han var så duktig! Han hade ätit saarioinen pizza någon timme innan och det luktade både vitlök och medvurst om hans andedräkt där han pustade vid mitt huvud. Usch, tänkte jag, vilken stank. Jag kände att det irriterade mig och var precis på väg att kommentera andedräkten då jag kom på att hey jag är ju här och föder barn, inte skall jag väl klaga på någonting så banalt som hans andedräkt då. Den här händelsen kom jag plötsligt ihåg i förrgår på kvällen och började skratta för mig själv. Jag hade trott att jag skulle vara elak mot Lelle under förlossningen, men jag var from som ett lamm. Sade inte ett elakt ord, som tur.
Nåja, mitt i allt säger barnmorskan att jag kan känna på bebisens huvud. Nej, sade jag. Lelle får känna. Han kände bebisens hår och då ville jag också testa fast jag kände att jag inte orkade. Jag klappade lite tafatt och visst kände jag någonting där nere. Nu är det bara en krystvärk kvar, så kommer bebisen ut, sade Riitta. Jag trodde inte henne och var tvungen att fråga om det verkligen var så. Jo jo, sade hon. Nu ska du inte krysta så hårt, och sedan när jag säger ska du sluta krysta och bara andas. Jaha okej. Krystvärken kom efter en evighet kändes det som. Först tog jag i ganska hårt, men sedan mindes jag vad Riitta hade sagt och tog inte i lika mycket. Fick andas ytligt ett tag och sedan kändes en väldig lättnad. Allt tryck försvann och en bebis drogs ur mig. Lille Robin började genast skrika och fick komma upp på mitt bröst. Vilken känsla! Äntligen var det över! Krystvärkarna var inte av denna värld, men de gjorde inte ont och jag fick ju världens finaste belöning, vår lilla guldklimp! Krystningsskedet tog allt som allt 20 minuter även om det kändes som en hel evighet.
Hoppsan, detta blev längre än jag hade tänkt mig. Man måste inte läsa allt ;) Här är förresten en rolig länk till familjeliv.se. Folk har skrivit om roliga händelser under förlossningen. Gå gärna in och läs om du har tid över! http://www.familjeliv.se/Forum-2-13/m8704943.html
