Helt plötsligt slår det mig...

... att Robin alldeles snart fyller två år! Vart har bebistiden tagit vägen? Det var ju helt nyligen som han bara skrek och hade knip i magen och jag minns som igår när vi första gången matade potatispuré. Och var det inte igår som han lärde sig ta de första staplande stegen?

Nä. Det var egentligen nästan ett år sedan... Helt ofattbart hur tiden går. Det här låter tjatigt, jag vet, men jag kan inte låta bli att förundra mig över hur mycket han har växt och över hur mycket han har lärt sig på den här korta tiden hos oss. Vi för långa samtal med varandra, han berättar om olika saker, har enormt stark vilja samtidigt som han är så mild och vänlig mot alla som han träffar. Han vinkar glatt och ler sött mot främmande som han möter på gatan. De äldre tanterna och farbröderna får ett stort leende på läpparna när Robin försöker charma dem.

Visst är det ett mirakel att ha ett litet barn som ger så mycket glädje och värme?

kommentarer via Facebook, klicka här för att kommentera.